Jag har försökt att komma iväg och se Jan Håfströms utställning på Grafikens Hus ända sedan den drog i gång i höstas. Det är så att man får skämmas, men jag har inte lyckats ännu och nu är det verkligen i elfte timmen. I morgon är det sista dagen den hänger uppe. Nu om någon timme kommer Kryddan, min vän Anna från Eskilstuna och vi ska gå och se utställningen. Det ska bli trevligt och mycket skoj.
Grafikens Hus är som en kulturell gryta där bildkonst skapas, visas och ses likväl som mat och musik. ”Min” förening Jazz i Mariefred har ett fantastiskt samarbete med huset och år efter år ordnar vi ett par jazzdagar på huset, oftast som i år, första helgen i augusti. Maten på Grafikens Hus Café har alltid smakat bra, men sedan en tid tillbaka har den nått gastronomiska höjder, om man nu ska lita på vad som sägs på stan. I det här fallet vågar jag göra det, jag har smakat och njutit av Marias och Mikaels mat förut och lär få göra det också i eftermiddag.
Ändernas vattenhål vid Starndrestaurangen håller på att frysa igen. Ett gäng djurvänner försöker febrilt att hålla borta isen. För bara någon vecka sedan hävdes matningsförbudet då parkförvaltningen fick plocka säckvis med döda änder varje morgon.
Månad efter månad går och inget händer. I april 2007 togs ett beslut om att Strängnäs kommun skulle ta emot minst två ensamma flyktingbarn om året. I augusti 2009 vädjade Migrationsverket om att sveriges kommuner skull ta emot fler flyktingbarn och några kommuner var enligt Migrationsverket mer lämpliga än andra, Strängnäs var en av dessa kommuner. Fortfarande har inte Strängnäs kommun tagit emot ett enda barn, vi skriver 2010-01-07 i dag. Oppositionsrådet Maria von Beetzen kallar det en skandal och det är det inte svårt att hålla med om.
I tidningens webbutgåva kan vi läsare kommentera artikeln och det är vi flera som gjort. I mina ögon är det förvånansvärt många som har en hård syn på de som behöver vår hjälp. Jag själv skriver bl.a: Sverige är ett förhållandevis rikt land, till och med i dessa tider med nedskärningar och ökad arbetslöshet så har vi det förbaskat bra. Vi har mat på bordet, tak över huvudet, skola till alla, sjukvård, rent vatten bara genom att vrida på en kran med mera med mera. Så hur svårt ska det vara? Strängnäs kommun (samt Sveriges övriga) bör ta sitt solidariska ansvar och ta emot barnen som kommer utan föräldrar. Om alla kommuner gör det så är det inga antal att snacka om.
I dag har jag rensat ut, dvs slängt all glass som var kvar i frysarna på jobbet. Jag har velat göra det tidigare men ledningen på dagiset där jag jobbar tyckte, trots direkta order ”uppifrån” att det var mest rättvist att vänta till årsskiftet. Jag förstod inte det resonemanget men jag tyckte att jag redan gjort mig för obekväm i frågan om glass, sötsaker och annat onyttigt så jag lät det bero. Det var trots allt bara en och en halv månad sedan rektorn på skolan satte ner foten och sa att vi nu skulle följa Strängnäs kommuns kostpolicy och att det nu fick vara slut med t.ex. glass varje fredag.
Jag stolt över att arbeta på en förskola där vi visar barnen att kalas, mys och andra festliga tillfällen inte måste innebära sötsaker. Jag har inte medhåll från alla på avdelningarna, men jag tror att det kommer att ändras med tiden. En del tycker helt enkelt att förändringar är obekvämt.
I dag är det en av vinterns finaste dagar, det är lagom mängd med minusgrader och solen skiner. Snön täcker landskapet och hustaken, vart man vänder sig ser det ut som julkort. En sådan dag kan man bara inte sitta inne så redan kl. 10 hämtade min vän W upp mig för en rask promenad Hjorthagen runt. Allt som allt tog det runt en timme och då han vi med att lösa ett och annan världsproblem också.
En timme senare ringer P och vill ha sällskap ut, hennes grabbar är och åker pulka med en annan familj så vi får en stund tillsammans. Vi håller oss till området runt Gripsholms slott och Ångbåtsbryggan. Ute på Gripsholmsviken ”flyger” ett dussin isjakter fram över isen. Tjusigt värre.
Vi äter lunch ute, en lunch bestående av varsin kokt med bröd och en Pucko som vi delar. Plötsligt ringer Ps telefon, det är hennes grabbar som är på väg hem. Vi får bryta upp och dela på oss. Underbart är kort.
Änglar är lättflyktiga väsen och tusan så svåra att fånga. Kanske är det rent av så att det är änglarna som fångar oss och inte tvärtom. Jag börjar tro att det är på det viset, och jag tror ta mej sjutton att de har humor också, retstickor är de i alla fall. Nej jag talar inte om de där änglarna med vingar, jag talar om helt vanliga änglar som lever mitt ibland oss. De har ett alldeles eget språk som är jättesvårt, det låter som de språket vi talar men orden har som en helt annan betydelse. Mycket märkligt.
Du min ängel, jag börjar förstå dej. Vem som fångar vem är helt utan betydelse.
Inte nog med att man blir akterseglad vid Läggesta station då tågen sin vana trogen är försenade. Som busspendlare under den kalla delen av året (cyklist under vår, sommar och höst) har jag vant mig vid väntan. Det finns ingen direktanslutning mellan Mariefred där jag bor och Åkers styckebruk där jag jobbar. Attt det över huvud taget går att åka kommunalt mellan dessa två kommundelar är enliggt Länstrafiken mer eller mindre en slump. Deras uppdrag är tydligen att köra till och från ankommande och avgående tåg vid Läggesta. Något som inte fungerar så bra.
Det går inte att ta sig kommunalt mellan Mariefred och Åker och vara framme till kl. 07.00 som är en vanlig tid att börja jobba på. Om jag inte vill åka sörmland runt så är 07.20 det tidigaste jag kan vara framme. Då måste jag ta bussen 06.38 från Mariefreds busstation. En resa på 42 minuter varav ca 20 är väntan och bussbyte i Läggesta. Notera att samma sträcka tar knappa 30 minuter på cykel.
I fredags morse körde bussföraren helt sonika förbi en håållplats i Åkers styckebbruk där 6-8 skolbarn stod och väntade på bussen som skulle ta dom till skolan i Strängnäs. Jag gissar att föraren gjorde det för de däär barnen brukar kliva på vid den hållplatsen och åka med till rörplan som är den hållplats där bussen vänder och åker vidare mot Strängnäs. Nu fick således barnen gå över gatan i regn och mörker för att kliva på samma buss när den vänt vid rörplan. Något som känns onödigt riskfullt. För vems skull körs bussarna, för oss resenärer elller för förarnas skull?
Strängnäs kommun vill i ett försök att höja kvaliteten på maten sälja ut kommunens storkök. Det kan man läsa i dagens Strängnäs tidning. Att sträva efter att höja kvaliteten på maten är naturligtvis en bra strävan, men når man målet genom att privatisera? Jag är skeptisk. Nyköpings kommun talade alldeles nyligen om att deras mål var att 2011 vara den kommun som levererade den bästa maten till förskola/skola, det kallar jag målsättning (Läs vad jag skrev om det!).
Storkök, kommunala eller privata som levererar ut mat till enheter inom en kommun är inte och kan inte leverera bra mat om inte viljan finns och det absolut bästa måste vara att maten lagas av kompetent personal på plats, det vill säga i tillagningskök på enheterna. Det är min bestämda uppfattning. Tänk vad härligt det är när goda dofter sprids och sätter igång matsuget, och tänk vad enkelt det är att t.ex. korrigera matmängden i ett på-plats-kök. Det är två av flera saker man går miste om när man far runt med mat i transportkantiner och håller den varm i timmar.
